Veckan med Vickan – varje söndag

Blogglov – läs om The Bronetts och om varför vi älskar allsångSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, June 24, 2012 12:33:21

Den här bloggen vilar så länge. Sommarläs mitt hemma hos-reportage hos familjen Bronett som åker på turné igen i sommar med Cirkus Scott (efter nio års uppehåll), i Hemmets Journal – och mitt sommardokument om hur allsången blev en superhit, i Expressen.

Krav-märkt hår i vårSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, May 13, 2012 17:14:34

Efter ekologisk mat och ekologiska kläder – nu kommer de ekologiska frisörerna.

Men vad innebär det att klippa sig och färga håret ekologiskt?

När jag var i 25-årsåldern fick jag ett reklamprov på en antirynkkräm på posten. Jag berättade det för vänner och arbetskamrater och vi flinade och sa att nu börjar det, förfallet – men sen följde den allvarliga frågan: Du använder väl en ansiktskräm?

– Nej.

– Va! Men det måste du! Nu när du bor i Stockholm dessutom, med alla avgaser som kryper in i hyn.

Så jag började stryka på ansiktskräm och sen dess är jag fast, för det blir man. Huden utvecklar ett beroende, åtminstone min; den känns sprickfärdig om jag glömmer krämen efter en dusch.

Men resten av min hud är ”drogfri” – jag har aldrig någonsin smort in kroppen, och huden blir aldrig någonsin torr. Jo benen ibland på sommaren, men då slänger jag på lite olivolja.

Ekofrisören Lena Jansson på Bastugatan på Södermalm i Stockholm – som jag hälsade på för ett reportage i tidningen ICA-Kuriren – menar att det är på samma sätt med håret: Vi hamnar i en ond beroende-cirkel. Vi tvättar och balsamerar och moussar och sprejar med produkter pepprade med plast, lack och silikon som lägger sig som en hinna över strån och hårbotten. Håret kanske känns glansigt och fluffigt för stunden – men stråna blir ”instängda”, spröda och torra i det långa loppet, och huden får som ett vaxat skal; den slutar andas, förklarar Lena.

Våra hår – de flesta dessutom sönderfärgade av petrokemisk färg – blir platta och ”sprickfärdiga” – som min hy utan kräm – och måste tvättas ofta, och ständigt stylas. Man har utvecklat ett hårproduktberoende.

En frisk hårbotten, däremot, reser stråna minst en centimeter. Borstar man dessutom med naturborste eggas blodcirkulationen. Håret får naturlig volym och glans.

Lena har arbetat ekologiskt sen 1999, och då var hon så gott som ensam. I dag finns ett 50-tal salonger i Sverige som lanserar sig som ekologiska. På Monicas Andrum på Öland kan man få en hårkur med vitkål, alger eller honung. Erika K – hair by nature i Skövde lockar med allt från ekologiska dreadlocks till ”lyxstund lemon sweetmints”: hårmassage med inpackning som doftar söt mynta och skarp citrus.

Gemensamt för ekofrisörerna är deras ambition att bara använda ekologiska material och hårprodukter – utan kemikalier som kan skada hälsa och miljö.

En orsak till ekotrenden är förstås raden av larmrapporter om hälsorisken med vanliga hårprodukter. Frisör är ett högriskyrke vad gäller eksem och allergier – och enligt en dansk studie blir fem procent av personer som färgar håret allergiska.

Jag intervjuade Carola Lidén, professor i hudallergier vid Karolinska Institutet, som har granskat hårfärgningsmedel i flera studier – både färger i handeln och på salongerna.

– I princip alla färgmedel innehåller starkt eller extremt allergiframkallande ämnen, säger hon. Det är mycket underligt att de är tillåtna.

En av ”bovarna” är färgämnet PPD som förbjöds i Sverige på 1940-talet, men blev tillåtet igen i samband med EU-medlemsskapet.

Kemikalierna kan ge upphov till allergi med klåda, eksem, blåsor och svullnader. Och har man fått denna kontaktallergi, som är livslång, ökar risken att man utvecklar allergi mot liknande färgämnen i till exempel kläder.

Och – ja. Jag provar nu ekologisk hårvård: borstar med naturborste och tvättar håret med Lenas daggkåpaschampo, framställt i hennes butik. Och faktiskt – den där platta, feta känslan som brukar infinna sig dag två efter en tvätt är borta. Håret känns renare, mindre elektriskt och torrt – kanske inbillning men i så fall en trevlig sådan.

Hela reportaget om ekofrisörer kan du läsa i ICA-Kuriren – och här är webbens kortklippta version.

Meny hos ekofrissan:

• Tvätt – med ekologiskt schampo/lera.

• Klippning – med tonvikt på att håret ska se bra ut även utan styling, och att frisyren ska hålla länge.

• Blekning – med leror och salter.

• Färgning/slingor – med färg från ört- och växtriket. Färgen sitter i tills håret växer ut. Färgen är inte heltäckande som kemisk färg, utan ”samarbetar” med din egen hårfärg; resultatet blir därför individuellt.

• Inpackning/hårkur – med till exempel lera, örter, alger, olja.

• Avgiftning – med renande vulkanlera.

• Hårbottensmassage.

Behandlingar du inte kan få på ekologiskt vis:

• Permanent.

• Platinablondering.

• Svartfärgning.

”Mina” tvillingar i TV4Senaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, May 06, 2012 13:29:55

Efter mitt reportage i Expressen Söndag om enäggstvillingarna Birgitta och Margareta Löfström från Umeå, flög TV4 ner de osannolikt oskiljaktiga systrarna till tv-studion.

Se dem intervjuas av Kristin Kaspersen i Nyhetsmorgon här!

Oj, vilka välkomna barnSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, April 29, 2012 12:11:47

Jag har gjort debut i tidningen Hemmets Journal i veckan – med en intervju med förra proffsboxaren Åsa Sandell, 45. Åsa är gravid med sitt första barn, tack vare en äggdonation.

Åsa och hennes man Per reste till Riga i Lettland där Pers ”simmare” provrörsbefruktades med en yngre kvinnas donerade ägg som placerades i Åsas livmoder.

Tekniken fungerade för paret vid första försöket; Åsa blev gravid och i juni väntas bebisen: en flicka som ska heta Vera.

Jag och Åsa slog oss ner på ett kafé på Kungsholmen. Jag visste inget om äggdonationen – Åsa hade inte berättat om den för någon journalist, men nu la hon fram sin berättelse hur coolt och öppenhjärtligt som helst.

– Jag tänkte innan: Frågar du så berättar jag. Visst händer det att kvinnor blir gravida på vanligt vis i min ålder, men det är extremt ovanligt. Det känns bra att göra bilden mer nyanserad. Mirakelhistorierna man läser om, kändisar som får barn sent – sannolikt har de flesta fått hjälp.

Åsa träffade sin Per när hon var 42, och de kände på en gång att de ville försöka få barn tillsammans. När Åsa inte blev gravid provade de med provrörsbefruktning (med Åsas ägg) utomlands – inte tillåtet i Sverige i Åsas ålder – men det fungerade inte.

Nu känner Åsa på ett starkt och självklart vis att barnet är hennes, att hon är mamman.

– Det känns snarare ännu mer mirakulöst och fantastiskt än om jag blivit gravid på vanligt sätt...

Någon som misstycker?

Ja, Sveriges regelverk. I Sverige är det inte tillåtet med äggdonation om mamman är lika gammal som Åsa. Åldersgränsen är 40 i Stockholms län. Sen är det naturligtvis ingen som motarbetar kvinnor i Åsas situation som förverkligar sina drömmar genom att söka sig utomlands. De är lika välkomna inom mödravården som andra.

Åsa:

– Visst kan man diskutera till vilket pris vi har rätt att skaffa barn, men jag tänker så här om vårt barn och andra bebisar som kommer till föräldrar i vår ålder – eller till ensamstående kvinnor som skaffar barn på egen hand: Oj, vilka välkomna barn! Föräldrarna längtar, de är förhoppningsvis klokare och mer mogna än när de var 20, och de har hunnit förverkliga sig. De har goda förutsättningar att ge barnen tid, kärlek, trygghet.

– Sen måste man naturligtvis känna att det är realistiskt att man kommer att finnas för sitt barn de närmsta tjugo åren.

Jag gluttar in på 45-åriga Carolas överlyckliga blogg där hon och Zoe vilar i hängmattan i solen någonstans i Sydafrika, ömt omslingrade.

Vi blir äldre och friskare i Sverige. Om 30 år är var fjärde svensk över 65 – och kvinnors medelålder har stigit från dagens 83,7 till 86,1, siar SCB.

Logiskt kommer vi att tänja på gränsen för fruktsamhet, nu när tekniken finns.

Och jag säger: Oj, vilka välkomna barn!

Köp Hemmets Journal och läs hela min intervju med Åsa (numret säljs till och med onsdag).

Tilläts inte vara pappaledig från DramatenSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, April 22, 2012 16:47:34

I veckans nummer av ICA-Kuriren (nr 16) har jag intervjuat skådespelaren Benny Haag. Han har skrivit en uppfriskande och läsvärd bok om losern inom oss: Ingenting är möjligt – en berättelse om tre livsavgörande misslyckanden (Albert Bonniers Förlag). Boken kommer ut i dagarna i skuggan av framgångssagan Främling. En bok om Carola (Weyler förlag), vars släpp författarna flitigt bloggar om här.

Benny vill lyfta fram hur fina vi faktiskt är när vi vågar misslyckas, kravlar oss upp och går vidare.

– Vi är så fixerade vid framgång – vid den perfekta ytan, som Benny sa när vi träffades över två cappuccino på Hotell Malmen på Södermalm.

– Vi ska tänka positiva tankar, våga vara vinnare. Det pratas aldrig om att vi ska våga vara förlorare – trots att det först är i den djupa och ibland grymma insikten om att vi faktiskt är förlorare – också! – som vi kan förändras på riktigt.

Att misslyckas är en naturlig och viktig del av livet, menar Benny. Och något vi borde prata mera om.

Benny var besatt av att vinna, vara bäst. Och han fick den stora chansen när han var 31 år och nyanställd på Dramaten. Han skulle spela Studenten i August Strindbergs pjäs Spöksonaten – i en ensemble med bland andra Max von Sydow, Margareta Krook, Stina Ekblad och Per Myrberg.

Benny kallades in till teaterchefen Lars Löfgren som räckte över manuset, andaktsfullt som om det vore ett nyfött barn, minns Benny.

Benny tryckte pjäsen mot sitt bröst, tackade och bockade.

– Se till att ta den här chansen nu, sa Löfgren. Så kommer vi att få se dig i många stora roller på Dramaten framöver.

Sen la han till:

– Passa samtidigt på att går ner några kilo i vikt.

Föreställningen blev ett fiasko. Dagens Nyheter publicerade en bild på Benny under rubriken ”Spöklikt spel” och teaterkritikern Leif Zern beskrev hans insats med orden ”Benny Haags monotona tirader”.

Margareta Krook stöttade honom. ”Skit i det, annars blir du sjuk!” sa hon.

Men de andra äldre och etablerade skådespelarna behandlade honom som luft, enligt Benny. Och han blev mer eller mindre utfryst från Dramaten. Satt hemma och glodde på tv, oftast med en grogg, ledig med Dramaten-lön – och några stora roller blev det inte mera.

I dag är Benny glad åt nederlaget. Det ledde till att han tog tag i sitt liv, brottade fram vad han egentligen ville och slutade att styras blint av andras krav och förväntningar.

Han stuvade om Jan Guillous bok Ondskan till en enmansföreställning – den pjäs i Dramatens historia som spelats flest gånger, 752.

Och han sa upp sig från Dramaten när nästa chef, Ingrid Dahlberg, inte ville låta honom vara pappaledig.

Två dagar innan Benny skulle börja föräldraledigheten – som han ansökt om i god tid – ringde Ingrid Dahlberg och undrade varför han hade begärt ledigt i ett år.

– Har du fått något knäck på tv?

Benny berättade att hans fru varit hemma med deras dotter, och nu var det hans tur.

– Jaha, sa Dahlberg enligt Benny. Var det bara det. Då fortsätter du att spela Ondskan på teatern.

– Nej, sa Benny.

– Jo, sa Dahlberg.

– Nej.

– Det är jag som beviljar tjänstledigheter, inte du. Jag beordrar dig att spela Ondskan i höst.

Då sa Benny:

– Då slutar jag!

– Det får du inte.

– Det bestämmer inte du. Jag slutar och säger upp mig.

Benny flinar:

– Och så blev det – fast jag fick ta facket till hjälp för att få sluta. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, inte en enda sekund.

En seger, med andra ord.

Läs vidare om Bennys två andra livsavgörande misslyckanden – sporten och alkoholen – i boken.

Telepati som lockar och skrämmerSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, April 15, 2012 19:55:12

Jag sitter i ett vardagsrum i Umeå och försöker skilja på damerna mitt emot mig som jag ska intervjua.

Enäggstvillingarna Birgitta och Margareta Löfström klär sig alltid exakt lika, den här dagen i turkosa polotröjor och svarta kavajer. De har identiska smycken, glasögon och frisyrer.

De kan inte komma på en enda dag – de fyller 65 i juni – som de haft olika kläder.

Vad skulle hända – om ni plötsligt skaffade er olika garderober? försöker jag.

Då skrattar de – stort och klingande och samtidigt; de ojar och förfasar sig, som om jag föreslagit att de skulle raka av sig de precis lika långa hårsvallen de sparat omsorgsfullt sen 1971.

Vi befinner oss i Margaretas lägenhet på tredje våningen, där kylskåpet ekar tomt. Varje morgon går hon ner till sin syster och de äter frukost i Birgittas välfyllda kök på bottenvåningen där de lagar alla måltider tillsammans.

De gör allt tillsammans i totalt samförstånd, berättar de.

Männen har kommit och gått – medan deras självklara syskongemenskap har bestått.

De känner sig aldrig ensamma.

Tanken på en spegelbild och tvillingsjäl – ett andra jag, en dubbelgångare – både eggar och skrämmer mig.

I Krzysztof Kieslowskis film Veronikas dubbelliv (1991) lever två identiska unga kvinnor parallella liv, utan att veta om varandra – en bor i Frankrike och en i Polen. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på scenen där deras vägar korsas. Fransyskan är på semester i Polen och blir vittne till en demonstration som urartar; hon knäpper frenetiskt med kameran innan hon hoppar in i den trygga turistbussen – och den polska Veronika ser henne på håll.

Senare får franska Véronique syn på foto hon råkat ta på sin dubbelgångare mitt i folkvimlet…

Så plötsligt ser jag det: Birgittas och Margaretas nästippar skiljer sig något. Och jag andas ut – jag får något som liknar kontroll över situationen. De är verkligen två.

Med ens kan jag skilja på dem – och fortsätter intervjun med två individer i stället för ett systerskap.

– Vissa lär sig att se skillnad – andra inte, berättar de. Och vad folk ser skillnad på skiftar hela tiden.

Birgitta:

– Men visst är vi olika! Jag är mer känslig – jag har lättare för att gråta.

Margareta nickar.

– Jag är den som säger: Ingen fara! Det ordnar sig!

Den telepatiska kontakten är uppenbar för dem:

– Vi känner på oss hur den andra mår. Har den ena ont någonstans kan den andra få smärtor på samma ställe.

Läs mer om de fascinernade tvillingarna Birgitta och Margareta Löfström i dag i Expressens söndagsmagasin.

Det ska vara en svag man i vår, med hundblickSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Sun, April 01, 2012 14:21:15

Det ska vara en svag man i vår. Gnällande, med hundögon. Medan vårens kvinna är stark – en smart och rapp superhjältinna med mörkt hår och markerade ögonbryn.

Först kärleksparet i den femfaldigt Oscarsbelönade filmen The Artist. Stumfilmshjälten Valentins ego dalar och spricker som en ballong när ljudfilmen dånar in över Hollywood. Vem vill ha en viftande, steppande skådespelare med trånande blick: en hund? Nej, det är kvinnan han förälskat sig i, den moderna aktrisen Peppy Miller, som tar över bioduken och folkets kärlek.

Och i nya filmen om Snövit, Spegel spegel – jag och min dotter såg den i fredags – är Snövit en actionhjältinna medan Prinsen är söt och hjälplös som en valp.
Snövit transformeras från flickan instängd i krinoliner i slottet till ledaren för ett banditgäng i skogen, och lär sig slåss som en hel karl.
I sagans mest klassiska scen – den då Prinsen väcker Snövit till liv igen med kärlekens kyss – är det förstås Snövit som kysser. Prinsen har låtit sig luras av den elaka drottningen och förtrollats till att uppträda som en hund; han gnyr, slickar, morrar, ylar…
Bara Snövit kan rädda Prinsen – det passiva objektet – genom kärlekens aktiva kyss. Smack!

Vi åker hem från bion och slänger oss i soffan framför säsongspremiären av Let´s dance – och ser deckardrottningen Camilla Läckberg glida ut på golvet i en vals, i en glittrande guld-turkos klänning som kunde ha matchat de stiliserat praktfulla kostymerna i Spegel spegel.
– Hennes böcker har sålt i över tio miljoner exemplar över världen, säger speakerrösten.
Och TV4 gör en grej av att maken Martin Melin så trofast övervakat repetitionerna; kameran zoomar in honom där han sitter, hundlikt, på plats på golvet i replokalen. Som en vakthund.
– Martin tycker att ALLT jag gör är fantastiskt, säger Camilla efter succédansen i direktsändning (innan hon känslokollapsade bakom scenen, enligt båda kvällstidningarna).
Och vitsiga programledaren David Hellenius slänger åt polisen och den tillbedjande maken där ute i publiken i periferin ett köttben:
– Martin tycker säkert att det här var gripande.

Expressen använde samma hunden-hjältinnan-dramaturgi efter nyheten om paret Reinfeldts separation.
Det var Disney-klass på en av ettorna: Bild på statsministern med den bruna, trofasta och vädjande hundblicken i fokus, och så vigselringen inringad:

Bär vigselringen
HOPPAS FORTFARANDE PÅ FÖRSONING


Filippa, förmodar man som läsare, är en aktiv och lycklig singel någon annanstans i en annan film...

Den fantastiska filmen om Snövit har dock ett fel:
När Snövit med ett klingande svärdshugg löst sin fader konungen ur förtrollningen och han ska viga henne med prinsen (någon präst behöver de inte) – då vänder sig kungen först till sin blivande svärson och tackar honom för att han räddat kungariket.
Därpå talar han till dottern och hyllar henne för att hon vågade tro på sig själv.
Underförstått: Det gör vanligtvis inte prinsessor.

I nästa sagofilm tas hjältinnans självkänsla för given.

Rosa – den farliga färgen, för flickorSenaste inläggen

Posted by Victoria Lagercrantz Mon, March 26, 2012 09:37:34

Läser Fanny Ambjörnssons bok Rosa. Den farliga färgen (Ordfront) som ledigt och elegant analyserar och förklarar varför den könskodade färgen rosa är så laddad för oss – och vad laddningen döljer.

Fanny – vars dotter råkar gå i samma dagisgrupp som min son – ”klär av” inte minst de genusmedvetna Stockholmsföräldrarna som upprörs över att så många barnkläder är könsmarkerade: Rosa, lila och Askungeglans å ena sidan – och blått, brunt och dinosaurievrål å den andra. Samtidigt ska det synas, menar de intervjuade föräldrarna, att barnet är en flicka. Men inte för mycket! Det får inte bli för sött och blommigt, spets- och volangprytt. Inte för rosa.
Med andra ord; det är flickorna som vi omger med oro, det är flickorna som ska förändras – för att passa in i vår drömvärld där egenskaper som kaxighet och fysisk styrka värderas högre än de traditionellt feminina egenskaperna.
Medan heterosexuella män med makt bara höjer sin status – framstår som vidsynta, med integritet och pondus – när de spänner bröstet i en rosa skjorta.

När vår son Ruben föddes köpte min make en rosa vagn – en nyans liknande den som ramar in den här bloggen – så folk vi mötte trodde att vi fått en dotter, och barnen gratulerades till sin lillasyster.
De som visste att bebisen var en pojke ställde ett pärlband av frågor – alla ville höra ”storyn” med den chockrosa vagnen. Hur hade vi tänkt? Vad ville vi säga?
Alla behövde förhålla sig till färgen, som man förhåller sig till ett snöfall i maj.
Men rena rama sanningen var att min man tagit första bästa vagn – den som stod där närmast i butiken, till nedsatt pris dessutom, färdig att rulla. Och kanske tänkte han också att storasyster, då fem år, skulle gilla färgen.

På fredagar får vår Ruben, nu 4 år, ta med en leksak till dagis, för det får man – äntligen, efter en hel veckas väntan.
I fredags morse kom han springande från sitt och storebrors rum, och ur myllret av dinosaurier och bakugans hade han valt en liten Hello Kitty-docka, själva sinnebilden för det rosa flickrummet: en snäll vit-rosa katt. Söt och mild som vanilj- och jordgubbsglass.

Så jag tog sats för att inte förhålla mig – inte låta utstuderat uppmuntrande på rösten, inte utstråla förvåning, oro eller hemlig stolthet; vi bor ju på Hummerknivsöder och vad kan vara mer PK än en son som gillar rosa.
Bara vara vidsynt-neutral, inte tänka heja Ruben som väljer rosa. Bara vara – rosa är inte farligt eller supercoolt…
Sen tänkte jag att bara detta att jag tänker på hur jag tänker om Rubens val av leksak skapar nog en massa låsningar och spänningar och stereotyper.
Jag ruskade på mig och bara stegade ut i det gråbleka marsljuset tillsammans med Ruben som studsade till dagis med sin Hello Kitty i fickan.

Fotnot: Hello Kitty har egenskaper som japanerna brukar benämna kawaii (かわいい) (ungefär gullig, söt, älsklig).