Veckan med Vickan – varje söndag

Veckan med Vickan – varje söndag

Dubbelmoral när Ett gott liv lanseras

Senaste inläggenPosted by Victoria Lagercrantz Sun, October 16, 2011 19:00:12

Bikiniväder i dag i Nice där jag är med min man och badar i ljus. Solen blixtrar och brusar i vågorna. Himlen är vid och klar med vita slöjor. Strandens stenar florsockerbleka, husfasaderna ljust askrosa, vita – – –

Som sadomasochism för hösttröttheten. Eller som i filmen Elizabeth, med Cate Blanchett, där filmduken vitnar när spänningen stiger från intensiv till maxad.

Det kanske är det här, tänker jag, som i livsguiderna kallas att fylla på.


I Expressen Söndag i dag har jag skrivit om Anna Rydgren, 42, som fyller på sin självkänsla varje kväll med att lista tre bra saker hon gjort under dagen. Och för varje sak: tre egna goda egenskaper som bidragit till det positiva hon gjort. Det här har hon hållit på med i sex år, vilket innebär att hon formulerat en berömmande egenskap om sig själv cirka 20 000 gånger sen 2005.

– Självkänsla är som kondition, en färskvara, säger hon enkelt. Man måste träna den, träning ger resultat.

Ja, varför inte? Precis som man bygger muskler på gymet eller stärker konditionen i joggingspåret kan man naturligtvis skulptera och bygga ut sin självkänsla genom träning.

Om tio år kommer eleverna säkert ha KT (kognitiv träning) eller HG (hjärngympa) på schemat – – –


I torsdags publicerade Expressen Kultur min intervju med förläggaren Håkan Bravinger på Norstedts om Ann Heberleins Ett gott liv (som recenserades överallt i fredags, Nina Lekander sammanfattar här).

En person jag talade med på Bonniers förlag kallade det för ”gubbslem”: Att förläggaren Svante Weyler – som skrev ett inlägg i DN – och nu dessutom Håkan Bravinger, vill ge sina versioner av omständigheterna kring utgivningen av Heberleins ”självmordsbok” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Som om Heberlein inte fått ge sin bild genom att måla den ostört i en bok på Sveriges tyngsta förlag?

Och när Expressen Kultur värderade Heberleins kritiska skildring av Weyler – vilken enligt henne upptar 10 procent av Ett gott liv – som en nyhet, och inte de andra 90 procenten, då brister Expressen i ansvar och ”söker en synlig konflikt kring boken”, enligt bokens förläggare Martin Kaunitz i DN, läs här.


Dubbelmoralen slår sig för bröstet. För självklart vill Heberlein, och Bonniers, att boken väcker debatt.

Nu tycks samtliga recensenter ha läst Ett gott liv mer ur Weylers perspektiv; det blev inget ”drev” mot honom som det kunde ha blivit. Exploaterades en sjuk person? Vilka gränser ska gälla för förläggare, agenter, tv-producenter?

Den diskussion som Heberlein säger att hon vill starta har hon själv tystat genom att konsekvent i sina intervjuer inte svara på frågor om sig själv och Weyler; lyssna bara på P1 morgon.

Hon vill absolut inte ha någon ”personstrid” med sin förra förläggare, säger hon i DN. Samtidigt berättar hon i TT-intervjun att hon tycker att det var märkligt att en debatt inte togs upp på kultursidorna 2009 om hur Weyler drog runt med henne i samband med lanseringen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vilket tyder på att hon ändå vill diskutera frågan.

Hon kunde ha stått på sig. Svarat på frågor och sagt: Det var inte okej – jag blev utnyttjad, tycker jag. Jag vill starta en diskussion med mig och Weyer som utgångspunkt. Vad gör vi med svaga människor?

Tycka-synd-om-perspektivet är som ett inre fängelse. Och: Gör det omöjligt för omgivningen att samtala med personen innanför dess murar.

Först synd om henne som sjuk, och som utnyttjad/priviligerad av hänsynslös/engagerad förläggare.

Nu synd om henne för att journalisterna skriver om boken, på fel sätt.