Veckan med Vickan – varje söndag

Veckan med Vickan – varje söndag

Rosa – den farliga färgen, för flickor

Senaste inläggenPosted by Victoria Lagercrantz Mon, March 26, 2012 09:37:34
Läser Fanny Ambjörnssons bok Rosa. Den farliga färgen (Ordfront) som ledigt och elegant analyserar och förklarar varför den könskodade färgen rosa är så laddad för oss – och vad laddningen döljer.

Fanny – vars dotter råkar gå i samma dagisgrupp som min son – ”klär av” inte minst de genusmedvetna Stockholmsföräldrarna som upprörs över att så många barnkläder är könsmarkerade: Rosa, lila och Askungeglans å ena sidan – och blått, brunt och dinosaurievrål å den andra. Samtidigt ska det synas, menar de intervjuade föräldrarna, att barnet är en flicka. Men inte för mycket! Det får inte bli för sött och blommigt, spets- och volangprytt. Inte för rosa.
Med andra ord; det är flickorna som vi omger med oro, det är flickorna som ska förändras – för att passa in i vår drömvärld där egenskaper som kaxighet och fysisk styrka värderas högre än de traditionellt feminina egenskaperna.
Medan heterosexuella män med makt bara höjer sin status – framstår som vidsynta, med integritet och pondus – när de spänner bröstet i en rosa skjorta.

När vår son Ruben föddes köpte min make en rosa vagn – en nyans liknande den som ramar in den här bloggen – så folk vi mötte trodde att vi fått en dotter, och barnen gratulerades till sin lillasyster.
De som visste att bebisen var en pojke ställde ett pärlband av frågor – alla ville höra ”storyn” med den chockrosa vagnen. Hur hade vi tänkt? Vad ville vi säga?
Alla behövde förhålla sig till färgen, som man förhåller sig till ett snöfall i maj.
Men rena rama sanningen var att min man tagit första bästa vagn – den som stod där närmast i butiken, till nedsatt pris dessutom, färdig att rulla. Och kanske tänkte han också att storasyster, då fem år, skulle gilla färgen.

På fredagar får vår Ruben, nu 4 år, ta med en leksak till dagis, för det får man – äntligen, efter en hel veckas väntan.
I fredags morse kom han springande från sitt och storebrors rum, och ur myllret av dinosaurier och bakugans hade han valt en liten Hello Kitty-docka, själva sinnebilden för det rosa flickrummet: en snäll vit-rosa katt. Söt och mild som vanilj- och jordgubbsglass.

Så jag tog sats för att inte förhålla mig – inte låta utstuderat uppmuntrande på rösten, inte utstråla förvåning, oro eller hemlig stolthet; vi bor ju på Hummerknivsöder och vad kan vara mer PK än en son som gillar rosa.
Bara vara vidsynt-neutral, inte tänka heja Ruben som väljer rosa. Bara vara – rosa är inte farligt eller supercoolt…
Sen tänkte jag att bara detta att jag tänker på hur jag tänker om Rubens val av leksak skapar nog en massa låsningar och spänningar och stereotyper.
Jag ruskade på mig och bara stegade ut i det gråbleka marsljuset tillsammans med Ruben som studsade till dagis med sin Hello Kitty i fickan.

Fotnot: Hello Kitty har egenskaper som japanerna brukar benämna kawaii (かわいい) (ungefär gullig, söt, älsklig).


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by kerstin Sun, April 01, 2012 18:43:17

jippi Ruben härliga unge!